utdrag ur boken "Gullaskrufs Glasbruk 1927-1952" en jubileumsskrift



Stockholmsutställningen i början på 1930-talet, betydde en fördjupad kontakt med de svenska kunderna och konsumenterna för de svenska glasbruken. Men samtidigt fick de gamla glastyperna sin nådastöt, funktionalismens idéer omsattes även i någon mån i glaset, vilket bl a innebar att slipad dekor blev, om inte helt bannlyst, så dock mindre ansedd. Detta medförde i sin tur för bruken att en hel del slipare blev utan jobb.

År 1932 var återigen ett krisens år för vårt land. Glasindustrin, som på grund av glasbrukens import av råmaterial och stora export av produkterna är en av de känsligaste, fick återigen svårigheter, och en hel del bruk upphörde med tillverkningen. Omsättningen på Gullaskruf ger belägg för de svåra tiderna, men tillverkningen lades aldrig helt ned.

På Gullaskruf har man som på de flesta andra småglasbruk alternerat mellan två ugnar. Den ena ugnen utbyggdes på 1930-talet för 6 deglar, medan den äldsta 5-degelsugnen helt ombyggdes 1947 för 7 deglar.
    Varje dag tillverkades 5-6000 glas på Gullaskruf, vilket årligen gör inemot 2 miljoner pjäser. En del av dessa är yterligt små, de minsta utgörs av flottörer till en teknisk apparat och väger endast 1/5 gram/st.

Första gången en större publik kom i kontakt med Gullaskrufsglaset var på Stockholmsutställningen 1930. I en reklambroschyr presenterade bruket det av Hugo Gehlin ritade glaset på följande sätt:
    "Gullaskrufs blåsta glas för prydnads och hushållsändamål framställs i nya, stilfulla och praktiska former och - i två huvudfärger; opal, som med sin mjuka skimrande lyster särskilt lämpar sig för finare servisglas samt indigo, ett mörkt klart glas för prydnadsändamål".

Dessutom ställde man ut djurflaskor, glas "med inbränd dekor i guld och emalj" samt pressglas, de senare i mönstren ""Sirius", "Helfacett" och "Halvfacett", vilka alla komponerats av ingenjör Stenberg.
    Gullaskruf kunde också notera en ganska stabil framgång, kritiken var överlag god, och försäljningen blev mycket bättre, än man vågat räkna med. En av de pålitligaste serviserna var GG, som blåstes redan första dagen. Den har sålts i oräkneliga exemplar. En annan mycket omtyckt servis var Ballong, ritad av Stenberg 1942, med en luftblåsa i foten som utgör kriterie för handarbetat glas.

Gullaskruf har aldrig sysslat med gravyr (men en del gjordes på prov i tidiga år /webmaster), däremot lade bruket redan år 1930 upp en kollektion med målat glas med mönster av Hugo Gehlin. Man har sedan fortsatt på samma väg, och bruket kan uppvisa många målade glas, som fick nåd även inför kräsna ögon, som t ex den bruksdesignade Växjöflaskan med motiv från sydsvenska bonadsmålningar, och den lilla bägaren, som beställdes av Svenska Hushållsfabrikanterna till det Nordiska Glasbruksmötet 1950.
    Gulddekor har i vårt land ganska gamla anor. Gullaskruf har lagt upp en del enkla och verkningsfulla mönster på ett par serviser, bonbonjärer och skålar. Dessutom används guld till emblem, landskapsvapen m m på sportpriser, minnessaker och liknande.

En annan stor serie var Ring formgiven 1933-39 som enligt 1947 års katalog bestod av ett 50-tal olika pjäser, blåsta kannor, sockersatser, servisglas och vaser samt pressade salladierer, assietter, skålar m m. Detta mönster är det som sålts mest, men "Sol", "Solfjäder", "Weck" och "Wega" kommer inte långt efter. Ostkupan i Wegaserien gjordes i tusentals exemplar årligen.

Före 1940 hade Sverige en stor import av tekniskt glas, bl a till bilindustrin. Denna tillverkning låg emellertid väl till för Gullaskruf, som behärskade pressningens problem, och bilglasen - bl a strålkastarglas till Volvo - följdes av tandläkarglas, detaljer till spinneri- och mejerimaskiner och mycket annat, som behövdes för svensk industri och näringsliv.






Alla bilder © Raoul Karlsson. Webm@ster: Raoul Karlsson, Gullaskruv.